Förbudet att fråga en kandidat vad hen tjänar nu, eller vad hen tjänade tidigare, gäller i hela Europeiska unionen. Direktivet föreskriver det som en minimalnorm. Det som skiljer sig är hur varje medlemsstat har utformat detta i nationell lagstiftning: vem som exakt är bunden av förbudet, eller om det också gäller för ett externt rekryteringsbyrå som för samtalet på uppdrag av er, och hur en tillsynsmyndighet hanterar det om det ändå inträffar.
För ett företag som bara rekryterar i Nederland är det en teoretisk fråga. För ett installationsföretag med en filial i Tyskland, en HR-chef som besätter en tjänst i flera länder samtidigt, eller en kontorsorganisation som arbetar med ett paneuropeiskt rekryteringsbyrå, är det praktisk. Vakanstexten kan vara densamma överallt, rekryteringssamtalet inte nödvändigtvis.
Vad direktivet fastställer och inte fastställer
Direktivet förbjuder arbetsgivare att fråga sökanden om deras aktuella ersättning eller ersättningshistorik, och förpliktar att information som en arbetsgivare redan har om en kandidats ersättning inte används för att fastställa erbjudandet. Det är minimistandardnivån som alla medlemsstaterna måste uppfylla. En medlemsstat kan gå längre än denna nivå, till exempel genom att utöka förbudet till också att omfatta bedömningsfasen, eller genom att uttryckligt nämna rekryterare i lagtexten tillsammans med arbetsgivaren själv. Huruvida och hur ett land gör det framgår av den nationella genomförandestadgan, inte av direktivet.
Det betyder att svaret på frågan "får man det" kan vara något olika i en medlemsstat jämfört med en annan, även om utgångspunkten är densamma. För den exakta formuleringen i ett specifikt land är den nationella lagtexten eller en lokal jurist den lämpliga källan, inte en allmän jämförelse.
Varför skillnaden per land uppstår
Skillnaden ligger sällan i principen och oftare i dess gränser. Vissa medlemsstaterna hade redan före direktivet ett jämförbart förbud, till exempel i en specifik sektor eller genom rättspraxis, och har låtit den nya regeln ansluta till det. Andra medlemsstaterna introducerar förbudet för första gången och måste ännu välja hur strikt de formulerar det: gäller det bara för arbetsgivaren, eller också för alla som för ett samtal på uppdrag av arbetsgivaren. Även frågan om vem som tillsynar och hur denna tillsynsmyndighet bedömer en överträdelse är upp till varje medlemsstat själv.
Därutöver varierar genomförandetakten. Ett land som har nått slutdatumet har texten på plats; ett land som fortfarande arbetar med det arbetar ibland fortfarande med ett lagförslag som kan ändras innan det antas. För den som rekryterar i flera länder samtidigt innebär det att reglerna redan är fastställda för en filial och ännu inte slutgiltiga för den andra.
Vad detta innebär för rekrytering över gränserna
Den praktiska följden är inte att ni behöver en annan rekryteringspolicy per land. De flesta organisationer väljer att internt tillämpa den strängaste norm som förekommer inom företaget och tillämpa den överallt. Det förhindrar att en recruiter måste komma ihåg per land vilken fråga som är tillåten och vilken som inte är det. Det är dock något att göra medvetet, inte som antagande.
Där det oftare går fel är inte vid den direkta frågan "vad tjänar ni nu", utan vid varianten indirekt: en fråga om önskad lön som faktiskt har samma effekt, eller en fråga som ställs via ett externt byrå utan att arbetsgivaren har insyn i det. Vid rekrytering över gränserna är det senare en verklig uppmärksamhetspunkt, eftersom uppdragsgivaren inte alltid själv för samtalet.
Vad ni kan ta reda på i förväg
För den som vill veta hur reglerna är fastställda i ett specifikt land utgör den nationella genomförandelagen utgångspunkten, kompletterad med vägledning från behörig tillsynsmyndighet i det landet. En allmän jämförelse mellan länder är en startpunkt för att se vart uppmärksamheten bör fokuseras, ingen ersättning för det.
I Payrias kunskapsbas är det för varje ämne utrett vad direktivet själv reglerar och vad som lämnats åt medlemsstaterna, med källhänvisning i den officiella texten. Det är en bra startpunkt för att se om något redan är fastslaget eller ännu är i rörelse. gå igenom kunskapsbasen per ämne ger där en första bild av.
Vill du snabbt veta om detta gäller din situation, till exempel för att du rekryterar i flera EU-länder, ger den kostnadsfria kontrollen en första vägledning. se i ett par frågor var du står tar ett par minuter och kräver inget konto. Hur resultatet kom till står förklarat på sidan som visar var informationen kommer ifrån: hur Payria sammanställer informationen.
Har du en fråga som inte direkt finns i kunskapsbasen är det troligt att den redan har ställts tidigare. översikten med vanliga frågor behandlar bland annat hur landsspecifika skillnader följs upp när lagstiftningen ändras.
Den här artikeln beskriver hur direktivet och den nationella genomförandet förhåller sig till varandra, inte hur det slår ut i er egen rekryteringspraxis i ett specifikt land. För den bedömningen är den nationella lagstiftningen eller en jurist på plats det rätta sättet.